Vardag

Om att blogga igen

Bestämde mig igår för att publicera bloggen här på hemsidan. Bloggen har funnits sedan jag lanserade hemsidan, men den har legat gömd. Att publicera den är lite skrämmande - ställer så lätt krav på mig att jag då måste uppdatera den. Har bloggat flera år när jag var lite yngre och kände till slut hur det utvecklades till en prestation, och lade av.

analogt579.jpg

Så tänker att den här bloggen får vara lugn, leva enligt känsla och uppdateras sporadiskt. Jag älskar att skriva och det känns bra att ha ett utrymme här på hemsidan där jag kan vara personlig. Kanske den också kan fungera som inspiration att även publicera mer egna foton, istället för att låta dem damma på en hårdskiva för att jag inte går igenom dem.

Välkommen!

När platser blir någon annans // när platser alltid finns kvar

Det är mycket som händer och jag tar en paus i packningarna. En packing är en resepackning, om några dagar åker jag till Ryssland för en vecka. Den andra packningen är en lägenhet. Några lådor står redan packade med skylt på, var försiktig, och jag har tagit ner saker från väggarna. Var börjar man?

Nu ser rummet bara mitt emellan ut. Ännu mitt, men ändå inte för då skulle anslagstavlan finnas kvar och gamla vinflaskor skulle stå i hörn med ljusstumpar i, kvarlämnade från hösten och vintern. Byråns lådor skulle inte stå tomma.

0E7A0161.jpg
0E7A0178.jpg

Jag har aldrig varit bra på avsked. Älskar begynnelser, förändringar, äventyr och förväntan. Nystart. Men just där före, när det nya inte börjat och det gamla känns självklart, då är precis allting nostalgiskt och vemodigt.

Varje detalj har en känsla, och varje känsla sveper igenom som vågor. Fragment av mitt liv får betydelse och förstärks genom platserna som snart är någon annans. Ändå kommer vårt hem att alltid finnas kvar precis som nu, som det varit de senaste fyra åren.

Jag tar vara på de stunderna då det känns bra. Då packar jag ner lite mer i lådor, och tänker att det här blir bra och just så som det skulle bli. Den bästa tiden här är förbi och nu är det dags för nytt. Att nostalgin och vemodet bara förstärker känslan av en fantastisk tid som betytt mer än jag kunnat ana. Det skall inte vara lätt att ta avsked.

Och jag tror jag behöver riva upp mina rötter.

Om en framkallad rulle

Framkallade min första rulle från min Canon AE-1 idag. Den andra egentligen, men den första kom tillbaka tom efter att jag inte hade rullat i filmen ordentligt. Man lär sig, man lär sig. Tycker så om känslan av att köra så långt manuellt, med undantag från att den har en ljusmätare som underlättar vid val av slutartid. Att sätta i filmen, rulla den framåt, knäppa bilderna och föra den för framkallning. Drömmer om att kunna framkalla själv en dag.

När jag har hämtat dem från framkallningen (känslan<3) scannar jag in dem själv. Det går långsamt, vill ha ganska bra kvalitets inscanning. Vill se dammet och kornen och filmens personlighet och känsla. Min nästa fotoinvestering skall bli en fotoprinter, så att jag snart också skall kunna printa ut både digitala och analoga bilder till fina prints på matt papper.

analogt256.jpg

Här är favorithörnet i mitt nuvarande rum. Har bott i vår lägenhet i ungefär 4 år, i det här rummet sedan årsskiftet. Kände mig snabbt hemma här, med mycket golv och stora fönster och kvällssol i soffan. Snart, om bara två veckor, är det dock sagt att flytta från fjärde till sjunde våningen. Från en kontorslägenhet till en riktig lägenhet. Mest känns det bra, att leva som kollektiv i en kontorslägenhet har sina nackdelar, men ändå - en era tar slut. Jag är alltid nostalgisk vid avsked. Har svårt att bearbeta dem. Men man lämnar kanske aldrig platser? De flyttar med en, så känns det.

analogt262.jpg
analogt263.jpg

Två favoritbilder från nyaste rullen, tagna på en brunch förra söndagen. Katter <3
Hur har jag någonsin kunnat tveka när någon frågat “Är du hund- eller kattperson?”. Behöver inte ens tveka en sekund.