När platser blir någon annans // när platser alltid finns kvar

Det är mycket som händer och jag tar en paus i packningarna. En packing är en resepackning, om några dagar åker jag till Ryssland för en vecka. Den andra packningen är en lägenhet. Några lådor står redan packade med skylt på, var försiktig, och jag har tagit ner saker från väggarna. Var börjar man?

Nu ser rummet bara mitt emellan ut. Ännu mitt, men ändå inte för då skulle anslagstavlan finnas kvar och gamla vinflaskor skulle stå i hörn med ljusstumpar i, kvarlämnade från hösten och vintern. Byråns lådor skulle inte stå tomma.

0E7A0161.jpg
0E7A0178.jpg

Jag har aldrig varit bra på avsked. Älskar begynnelser, förändringar, äventyr och förväntan. Nystart. Men just där före, när det nya inte börjat och det gamla känns självklart, då är precis allting nostalgiskt och vemodigt.

Varje detalj har en känsla, och varje känsla sveper igenom som vågor. Fragment av mitt liv får betydelse och förstärks genom platserna som snart är någon annans. Ändå kommer vårt hem att alltid finnas kvar precis som nu, som det varit de senaste fyra åren.

Jag tar vara på de stunderna då det känns bra. Då packar jag ner lite mer i lådor, och tänker att det här blir bra och just så som det skulle bli. Den bästa tiden här är förbi och nu är det dags för nytt. Att nostalgin och vemodet bara förstärker känslan av en fantastisk tid som betytt mer än jag kunnat ana. Det skall inte vara lätt att ta avsked.

Och jag tror jag behöver riva upp mina rötter.