Om en framkallad rulle

Framkallade min första rulle från min Canon AE-1 idag. Den andra egentligen, men den första kom tillbaka tom efter att jag inte hade rullat i filmen ordentligt. Man lär sig, man lär sig. Tycker så om känslan av att köra så långt manuellt, med undantag från att den har en ljusmätare som underlättar vid val av slutartid. Att sätta i filmen, rulla den framåt, knäppa bilderna och föra den för framkallning. Drömmer om att kunna framkalla själv en dag.

När jag har hämtat dem från framkallningen (känslan<3) scannar jag in dem själv. Det går långsamt, vill ha ganska bra kvalitets inscanning. Vill se dammet och kornen och filmens personlighet och känsla. Min nästa fotoinvestering skall bli en fotoprinter, så att jag snart också skall kunna printa ut både digitala och analoga bilder till fina prints på matt papper.

analogt256.jpg

Här är favorithörnet i mitt nuvarande rum. Har bott i vår lägenhet i ungefär 4 år, i det här rummet sedan årsskiftet. Kände mig snabbt hemma här, med mycket golv och stora fönster och kvällssol i soffan. Snart, om bara två veckor, är det dock sagt att flytta från fjärde till sjunde våningen. Från en kontorslägenhet till en riktig lägenhet. Mest känns det bra, att leva som kollektiv i en kontorslägenhet har sina nackdelar, men ändå - en era tar slut. Jag är alltid nostalgisk vid avsked. Har svårt att bearbeta dem. Men man lämnar kanske aldrig platser? De flyttar med en, så känns det.

analogt262.jpg
analogt263.jpg

Två favoritbilder från nyaste rullen, tagna på en brunch förra söndagen. Katter <3
Hur har jag någonsin kunnat tveka när någon frågat “Är du hund- eller kattperson?”. Behöver inte ens tveka en sekund.